TEXT

On Lennart Fägerskiöld’s Painting

Lennart Fägerskiöld investigates the first strata of painting. He reveals the fundamental layers – the initial steps – that lead to the composition, structure and appearance of the painting. As a means of showing this underlying construction, his paintings are executed with merely a few distinct layers of paint, where each one of them lies in full view. Lennart Fägerskiöld provides us with the painting prior to it becoming an image, at a stage where it exists solely in the traces of how the paint is applied to the surface.
 

I see his actions as a way of holding on to the initial decision itself to paint. The result is a delayed and drawn-out impetus, where Fägerskiöld calls attention to the rationale behind the urge to utilise one’s painterly tools. A positive survey of what painting is – or what it can be – is embedded in his works. Fägerskiöld does not primarily seek answers, however, but instead finds it more satisfying to pose questions. With the completion of the paintings existing as a promising possibility.
 

In his both reduced and expansive pictorial language, Fägerskiöld uses a minimal amount of material to achieve maximal expression. He makes use of both a dynamic flow as well as a precise haphazardness. What is immediately obvious is his interest for the optical effects of the colour that he juxtaposes in sharp contrast to the more neutral presence of the surroundings. Hence, the paintings take on the character of visual exclamation marks.
 

At first glance, Fägerskiöld’s paintings possess a skew abstraction of sorts. Although they appear to be built up of playful symbols for something non-figurative, I nevertheless get the impression that he in fact works with a form of realism. Here we have a preoccupation with the procedures of painting, a utilization of the material’s physical reality and its effects. Fägerskiöld’s painting maintains a close relationship to the movements of the body and the shifting of the gaze, and is characterised by a methodical combination of analysis and practice.
 

Perhaps one can see Lennart Fägerskiöld’s works as models of paintings. As spatial segments that bear a singularly profound inward influence – into the painting, into the viewer. Their abrupt signals affect both the physical space as well as the illusory space of the painting. The works convey a very direct sense of a this – a here.
 

Magnus Bons

Om Lennart Fägerskiölds måleri

Lennart Fägerskiöld undersöker måleriets första skikt. Han frilägger de fundamentala lagren – de initiala stegen – som leder fram till målningens komposition, struktur och utseende. För att visa upp denna underliggande konstruktion är hans målningar utförda enbart med några få distinkta färgskikt, som alla ligger fullt synliga. Lennart Fägerskiöld ger oss målningen innan den blir bild. När den endast existerar i spåren av hur färgen lagts på ytan.
 

Jag uppfattar hans handlande som ett sätt att hålla fast vid själva beslutet att måla. Resultatet blir en sorts fördröjd eller utdragen avsikt, där Fägerskiöld uppmärksammar orsaken till att gripa tag i verktygen. Ett positivt skärskådande av vad måleriet är – eller vad det kan vara – finns inbäddad i hans verk. Fägerskiöld söker inte efter svaren i första hand, utan är mer road av att ställa frågor. Målningarnas avslutande existerar som en möjlighet.
 

I sitt samtidigt reducerade och expansiva bildspråk utnyttjar Fägerskiöld ett minimum av material för ett maximalt uttryck. Han använder både ett dynamiskt flöde och en noggrann tillfällighet. Omedelbart iögonenfallande är intresset för färgens optiska effekter som han ställer i knivskarp kontrast till omgivningens mer neutrala befintlighet. Målningarna har karaktären av visuella utropstecken.
 

Ytligt sett bär Fägerskiölds målningar på en sorts skev abstraktion. De är liksom byggda av lekfulla tecken för något icke föreställande. Ändå uppfattar jag att han i själva verket arbetar med realism. Här finns en upptagenhet kring måleriets procedurer, ett tillvaratagande av materialets fysiska verklighet och dess verkningar. Fägerskiölds måleri upprätthåller en nära relation med kroppens rörelser och med seendets förflyttningar. Målningarna präglas av en metodisk förening av analys och praktik.
 

Kanske kan man se Lennart Fägerskiölds verk som modeller av målningar? Ett slags rumsliga snitt som rör sig med en säregen försjunken verkan inåt – in i målningen, in i betraktaren. Deras abrupta signaler inverkar både på det befintliga rummet och på målningens rum. Verken förmedlar väldigt direkt känslan av detta – här.
 

Magnus Bons