The collapse of vision as an opportunity

– Lennart Fägerskiöld’s series of yellow paintings

 

In the half-light of dusk figures may approach you, human bodies, monsters
– or bushes, litter bins, rocks. Textbooks tell us that the brain fills in where our vision does not suffice. The rendition of perceptions is a never ending process. Much of the interpretation is ready made. Streets, houses and trees are identified without actually being “seen”. Everybody have the experience of suddenly “noticing” something they have seen thousands of times. The necessity of “selective perception” is taught in driving schools, a certain amount of non-seeing is necessary in order to focus on the driving. Our habitual vision needs some blind spots in order to function.

Art is a state of constant struggle against habitual perception. It is a trivial statement. The artistic process takes place at the battlefield of perception: aesthetics.
A key notion in Martin Heidegger’s hermeneutics is the “defective mode” of tools. Objects can be disclosed to the active vision only in a defective mode. For example a hammer, can suddenly be noticed when it’s broken, and brought out of its habitual context.
Lennart Fägerskiöld is exploring the deficient mode of vision itself. The collapsed vision: vision disturbances,  compensatory optical phenomena, dazzles and afterimages.

Exposed to Fägerskiöld’s series of paintings in white and yellow, my eyes and my vision cannot stop running. The labour of my eyes gets visible to my sight.. I look and look, and it doesn’t work, my vision is constantly disturbed, it compensates, creates afterimages, creates contrasting traces that are already there, painted on the canvas, but nevertheless are being created and re-created by me, the viewer: I suddenly find myself present on the artist’s battlefield..
With his interest in the materiality of the colours, the pigments, Fägerskiöld is balancing the balance out of his well composed almost modernistic arrangements. The destruction requires a hidden precision, or an apparent arbitrariness. In order to implode and start to corrode the eyes, the pigments must be spread in such a way as to immediately let the compensatory traces created by the viewer be disturbed by a similar, yet not identical field, that creates its own dazzles, its own shadows which begin to play in front of the eyes, with the eyes, inside the eyes. The result is subtle and beautiful, and very far from the mathematically computed optical illusions we usually see. In contrast Fägerskiöld’s paintings are organic and living.
The collapse of vision contains a reflexive movement,  the vision sees itself and is invited to participate in the artwork.

Simone Mellquist,  2014

 

Seendets sammanbrott och möjlighet

– Lennart Fägerskiölds serie målningar i gult

 

I halvdunkel kan man ibland mötas av figurer: människogestalter eller monster. – Eller buskar papperskorgar, stenbumlingar, –  hjärnan fyller i där seendet inte räcker till säger läroböckerna. Tolkningsarbetet av synintrycken pågår hela tiden, mycket av tolkningsarbetet är redan gjort, gator hus och träd känns igen utan att direkt “ses”, alla har erfarenheten av att plötsligt “lägga märke” till något man egentligen sett hur många gånger som helst. I trafiken är stort mått av icke-seende, trafikskolarnas “selektiva varseblivning”, nödvändigt.

 

Vaneseendet behöver sina blindheter för att fungera. Konsten befinner sig i ständig kamp med det vanemässiga varseblivandet. Det är ett trivialt påstående. Den konstnärliga processen pågår på förnimmelsernas slagfält, estetiken.
Ett nyckelbegrepp i Martin Heideggers hermeneutik är donens deficienta modus. Först som trasig kan t. ex. en hammare påträffas i sitt på sätt och vis osynliga vanesammanhang och få en helt ny påfallandehet. Lennart Fägerskiöld prövar själva seendets deficienta modus, det sammanbrutna seendet, synrubbningar och kompensatoriska optiska fenomen, flimmer och efterbilder. Inför Fägerskiölds serie målningar i vitt och gult kan ögonen och seendet inte sluta arbeta, synens arbete blir synligt för synen, man tittar och tittar och det fungerar inte, man måste titta mer, men det går inte, synen rubbas hela tiden, den kompenserar, skapar efterbilder, skapar kontrastspår som redan finns ditmålade men lik förbannat skapas och återskapas av betraktaren som plötsligt själv befinner sig på konstnärens slagfält.

 

Med ett stort intresse för färgens, pigmentens materialitet balanserar Fägerskiöld bort balansen ur de välavvägda närmast modernistiska kompositionerna, förstörelsen kräver en dold precision eller en skenbar godtycklighet: för att implodera och börja fräta i ögonen måste färgen fördelas över bildytan på ett sätt som gör att de kompensatoriska färgfälten som skapas av betraktaren omedelbart störs av ett liknande, men inte identiskt fält, som skapar sitt eget flimmer, sina egna skuggor, som börjar spela inför ögonen, med ögonen, i ögonen. Det är subtilt och vackert, ljusår från matematiskt uträknade optiska illusioner och synvillor. Det egna seendets sammanbrott rymmer en reflexiv rörelse, synen får syn på sig själv och bjuds in till delaktighet

 

Simone Mellquist,  2014